Fettfobi inom vården

Jag är 23 år och har ätit p-piller sedan jag var ungefär 16. Det var aldrig några problem, jag hade varken blodtrycksproblem eller andra negativa biverkningar. Jag hade ett uppehåll på några månader, och när jag skulle förnya mitt recept gick jag till en barnmorska jag aldrig varit hos tidigare. När jag blev invisad på hennes kontor visade det sig att en sköterska under utbildning skulle sitta med, de frågade om det var okej, jag svarade ja. Allt gick utmärkt, mitt blodtryck såg bra ut och vi hade gått igenom alla punkter om hälsa och jag hade tydligt sagt att jag mår bra. Sedan kom vi till vägningen. Jag är 175 cm lång och vägde vid detta tillfälle 89 kilo. Vågen var placerad mitt i en korridor där folk passerade hela tiden, inte alls avsides eller privat på något vis. Jag försöker av politiska och psykiska skäl inte tänka så mycket på min vikt, utan snarare på välmående, men jag antar att 89 kilo är något i överkant för min längd. Barnmorskan såg förskräckt ut och tog fram en BMI-karta, pekade och visade hur väldigt överviktig jag var. Med allvarlig röst förklarade hon att övervikt är dåligt, och innan jag hann reagera började hon ge mig tips på olika ”smala” recept jag skulle kunna prova och att jag ju ”till exempel kan ta trappan istället för rulltrappan”, och ett flera andra liknande “råd”.

Bakom hennes axel satt sköterskan och hejade ivrigt på och höll entusiastiskt med i alla dessa livsviktiga bantningstips, för det var ju ”bara sååå enkelt, och GOTT!” att gå ned i vikt. Jag blev chockad och förvirrad av vad som hände, att dessa två vuxna kvinnor som inte kände mig satt och gav mig diet- och smalhetstips trots att jag verkligen inte uttryckt någon vilja att tappa vikt, inte bett dem om råd, och framförallt utan att ha en aning om ifall jag hade en bakgrund av t ex ätstörningar. Om så nu varit fallet (vilket det som tur är inte är) hade detta möte antagligen varit mycket triggande. Dock har jag haft otroliga problem med ångest rörande min kropp och min vikt så detta var triggande nog för mig och min ångestproblematik. I stunden kunde jag inte finna mig, utan agerade som den väluppfostrade person jag är och jag hörde mig själv tacka för tipsen och räkna upp ursäkter för varför jag vägde som jag gjorde. Kanske var det för att det var stressigt i skolan? Kanske för att jag inte hade tillgång till ett ordentligt och bra kök? Detta var nästan vad som gjorde mig mest illa berörd efteråt, att de fick mig att förminska mig själv och be om ursäkt för min existens. På bussen hem grät jag hela vägen. Det var så absurt allting, att jag bara kommit dit för en rutingrej som jag gjort så många gånger tidigare, och gick därifrån med självhat och fetthat.

Tips!

• Arbetar du inom vården tänk en extra gång på att hålla möten med patienter professionellt och tala enbart om saker som har relevans i sammanhanget, i detta fall skulle mötet enbart handlat om personens sexuella hälsa.
• Utgå inte från att en viss typ av utseende innebär hälsofara.
• Undvik att kommentera främlingars utseende eller tänk i alla fall efter en extra gång - hur kommer den här kommentaren tas emot? Behöver du verkligen kommentera en främlings utseende?
• Till dig som känner igen dig i berättelsen: Du är aldrig skyldig någon en förklaring till hur du ser ut eller hur mycket du väger.