På pressläktaren får jag höra att jag har snygg rumpa, att jag är söt och om inte ”lilla gumman” vill ha hjälp att bära

Jag har alltid varit en ”pojkflicka”. En sådan där tjej som tar plats i ett rum. Som idrottar hårdhänt och inte är rädd för att ta i.

När man är tjej men ”beter sig som en kille”, alltså när man tar plats och inte ber om ursäkt för att man finns, då får man ofta höra att man bara är för mycket. Jag har alltid varit ensam tjej bland killarna. När jag var liten kastade jag snöboll och brottades med killarna. När jag blev äldre spelade jag med både tjejerna och killarna på fotbollen. Och så har det fortsatt.

Jag började döma fotboll, oftast är man väldigt ensam bland män som damdomare. Sedan började jag döma innebandy, samma sak där. Ensam bland män.

Jag började sedan läsa journalistik och visste på en gång att det var sportjournalist och inget annat som gällde. Jag visste att pressläktare är fyllda av män i kostym. Jag visste att det är ojämställt mellan idrottande män och kvinnor. Jag visste att jag ville stå där mellan alla män och trängas på en pressläktare. Jag ville visa att jag kan, att vi kvinnor kan.

Jag har alltid trivts bäst och fungerat bäst med killar. Men ju äldre jag blir och ju fler ”mansdominerade rum” jag kliver in i desto större växer medvetenheten i mig kring hur viktig feminism är.

På pressläktare får jag höra att jag har snygg rumpa, att jag är söt och att min utrustning ser tung ut och om inte ”lilla gumman” vill ha hjälp att bära. Jag är bara svensk mästare i styrkelyft – men tackar som frågar och när fick du rätten att kommentera min kropp?

Jag tränar och tävlar i styrkelyft, hör och häpna även det en typiskt ”manlig sport” i alla fall är det så jag fått det förklarat för mig. Eller förklarat, mansplainat* är det rätta ordet. Jag får höra att om jag tränar så hårt som jag gör kommer jag att se ut som en man. Muskler är manligt. Det har gått så långt att folk tar i mina lår utan att fråga och säger att de är osmakliga, groteska och manliga. När fick du rätten att kommentera min kropp?

När jag kom in i journalistbranschen så hörde män av sig och sa till mig att det var ett perfekt läge för mig och att jag hade tur. Tydligen var det inne i tiden att kvotera in kvinnor i sportjournalistiken och dessa män trodde att det var så jag fick min plats. Ponera att det vore så? Det kan väl knappast vara hela världen eftersom att patriarkatet är uppbyggt efter en struktur där män har kvoterat in andra män i alla tider.

Jag tänker inte skämmas för min tjänst som sportjournalist. Jag älskar sport och har sportat i hela mitt liv. Jag älskar mitt jobb men tycker att det är tråkigt när jag inte blir tagen på allvar.
Det märks tydligt att män tar sig friheten att mansplaina mina fel och brister i texter som jag skriver var och varannan dag. Kritik som mina manliga kollegor inte ser skymten av. Manliga läsare vill märka ord i mina texter, de vill rata betyg jag skriver och påpeka minsta lilla fel. Trots att mina manliga kollegor ibland gör samma fel får de inte samma hårda kritik. För om en man gör fel är det ett misstag, om en kvinna gör fel är det okunskap.

När jag pratar med tjejer som Emelie Nyman Wänseth som blivit så pass ”mansplainad” i ung ålder så att hon inte varit säker på om hon var beredd att fortsätta med friidrott, då måste jag säga ifrån. Jag måste bara ta alla dessa kvinnor i försvar. Det räcker nu. Jag är så oehört less på alla dessa män som ska agera staketexperter och trycka ner kvinnor.
Denna artikelserie smygstartades med rallyföraren Jessica Persson som får höra från män att tjejer inte kan köra bil. Jag unnar henne alla segrar där hon gasar i mål framför män som tror att de kan köra bättre än henne.

När jag pratade med en man om Emelie Nyman Wänseths fall så sade han att hon inte borde ta åt sig av det män sa till henne och att hela grejen var korkad. När han sa det kände jag direkt att jag tyckte tvärtom. Jag vägrar säga till Emelie eller Jessica att deras upplevelser bara är struntprat. Deras känslor av att ta emot skit är äkta, skitprat är menat att såra och det sårar så det nästan blir sanning. Det är allvarligt och det upprätthåller de patriarkala strukturer som finns i samhället. Jag vägrar att bli nedtryckt på pressläktaren, att få mitt utseende utvärderat av män som tar sig friheten att betygsätta mitt utseende istället för att ta mig på samma allvar som mina manliga kollegor. De slipper höra hur dagens klädval eller hårfrisyr ser ut – de får jobba och blir professionellt behandlade.

Det är därför jag nu gjort en artikelserie för att lyfta ämnet. Min artikel om rallyföraren Jessica Persson blev en smygstart. Denna följs av Emelie Nyman Wänseths berättelse därtill har jag pratat med flera inflytelserika aktörer i sport-Sverige lokalt såväl som nationellt. De kommer alla att publiceras denna vecka. Riksidrottsförbunden och Jämtland Härjedalens Idrottsförbund säger alla samma sak. Vi har problem med jämställdheten i idrotts-Sverige.

För varje man som tycker att kvinnor är löjliga för att vi tar åt oss av ”töntiga kommentarer” kommer jag att stå upp för oss och ställa dem frågan: ”Vem gav dig rätten att trycka ner mig.”

Det jag märkt under min tid som ensam kvinna i manliga rum är att å ena sidan ska jag ta för mig av världen och armbåga mig fram. Samma människor som säger det trycker sedan ner mig när jag blir för mycket.

Jag blir förvirrad. Hur kan det vara negativt om jag beter mig som en man om samhället lär mig att det är en fördel att vara man? Kanske det inte är så dumt om jag tränar så hårt att jag ser ut som en man och ”låtsas” vara sportexpert som män gör. Till slut kanske jag kan förvandlas till man eller i bästa fall vinna samma respekt som mina manliga kollegor.
Helst skulle jag bara vilja fortsätta att vara mig själv.

Av: Amelia Mauritzon