4122 tecken lång. Taggar: I kompisgänget, I skolan, Kön och jämställdhet, Negativ, På idrottsplatsen och Sexuell läggning.
Denna berättelse är lånad från Under Kevlaret
Vi gick på högstadiet och var nog… kanske 14 år. Kim var den där typiska sport-killen, och en av mina absolut bästa vänner. Han spelade både fotboll och innebandy, som var de största sporterna i Motala där vi bodde, och även fast inte jag höll på med någon sport hängde vi nästan jämt. Det hade vi gjort ända sen lågstadiet.
Vi var ett ganska stort gäng som brukade hålla ihop. Blandat med både killar och tjejer, men allt var väldigt hetero-normativt liksom. Killarna skulle vara på ett sätt och tjejerna skulle vara på ett sätt. De flesta höll på med någon sport, precis som Kim, och den här grabbiga jargongen var väldigt utbredd. Speciellt bland oss killar.
En eftermiddag satt vi hemma hos Kim, på hans rum, och pratade. Det var bara han och jag. Vi pratade först ganska allmänt, så där som vi brukade, om fotboll och skolan och sånt. Men efter ett tag började det komma fram att han mådde dåligt. Han berättade att han ”kände på sig att det var någonting med honom.” Jag frågade vad han menade. Han sa att det kändes som att hans sexualitet höll på att förändras. Vi hade aldrig pratat om våra sexualiteter innan, så jag blev ganska ställd, men ville gärna höra mer.
Kim berättade att han fortfarande kände sig attraherad av tjejer, men att han också hade börjat känna viss attraktion till sina killkompisar, vilket gjorde honom väldigt orolig. Han hade ännu inte testat något sexuellt med en kille, men kände liksom på sig att han var homosexuell, eller kanske bisexuell. Han berättade att det här var något som fick honom att må väldigt dåligt, och att han nästan hade panik över att komma på att han var homosexuell.
Det här var alltså mitt under högstadieperioden. Mitt i puberteten. Vi var båda som sagt del av den där typiska grabb-jargongen som fanns då, kanske speciellt i den där åldern, och kanske särskilt Kim som större delen av sin fritid befann sig i omklädningsrum och sporthallar. “Jävla bög”-jargongen liksom. Så fort en kille var för närgången eller klädde sig lite annorlunda var det alltid någon som skrek typ: “Vad fan är du BÖG, eller?”. Ibland var det jag som skrek. Ibland var det Kim. Vi var alla en del av det.
Kim fortsatte berätta att han kände sig väldigt förvirrad och vilsen i sin identitet. Han visste inte längre vem han var, och han var orolig att han skulle bli någon som han inte ville bli. Han var orolig för att inte passa in. Och som homosexuell var han ganska övertygad om att han inte skulle passa in i sin dåvarande situation – i killgänget, i fotbollslaget eller i innebandylaget. Och det här var fyra år innan jag själv kom ut som homosexuell, och långt innan jag ens hade funderat över min sexualitet, så jag kände inte att jag riktigt heller kunde vara det där naturliga stödet för honom.
Jag förstod nog inte riktigt hur jobbigt det här var för Kim. När mina föräldrar ringde och sa att maten var klar, sa jag till honom att jag snart skulle komma tillbaka och åkte sen hem för att äta. När jag kom tillbaka efter ungefär en timme satt Kim på sin säng med ett rakblad i handen och blod som rann nedför hans vänstra handled.
Kim berättade inte för sina föräldrar om varför han skurit sig. Han berättade inte för dem att han mådde dåligt på grund av sin sexualitet – som han inte kände passade in i hans verklighet, eller i det samhälle han levde i.
Kim gick till kuratorn ett par gånger, men det var allt. Han slutade ganska snabbt. Jag upplevde att hela den här händelsen sopades under mattan och rann ut i sanden liksom. Kim ville inte prata om det, och han pratade aldrig mer om sin sexuella läggning. I alla fall inte med mig. Han kom heller aldrig ut som varken homosexuell eller bisexuell. Men vad vet jag, det kanske bara var en fas för honom. Men jag vet i alla fall att jag idag, när jag själv varit öppet homosexuell i flera år och känner mig helt trygg i det, hade kunnat vara ett helt annat stöd för honom.