Upprepande trakasserier från främlingar på tunnelbanan

Jag är 15 år och sitter på tunnelbanan på väg hem från skolan. Tre äldre killar sätter sig runt mig och börjar diskutera var de tror att jag kommer ifrån. En tycker att jag ser rysk ut medan en annan bestämt menar att jag är delvis brittisk och delvis norsk. Jag blir obekväm men vågar inte säga till utan stirrar ner i golvet och försöker att ignorera dom. Några veckor senare sätter sig en äldre man ner bredvid mig på bussen och insisterar på att få spå mig genom att titta på min hand. Trots att jag flera gånger drar tillbaka min hand tar han upprepade gånger tag i den igen och fortsätter att spå. Jag hoppar av och går de sista 30 minuterna hem för att slippa mannen.

Jag är 16 år och stiger på tunnelbanan på väg till gymmet. En man mellan 50-60 år kommenterar högt ”JÄVLAR vilka ben” och pekar på mig. Jag rodnar och låtsas inte om kommentaren. Två månader senare sitter jag och håller på med mobilen på tunnelbanan och en okänd kille kommer fram och vill ge mig sitt nummer. När jag tackar nej vägrar han lämna mig ifred förrän han har sett att jag skrivit in och sparat ner hans nummer på min mobil. En annan gång ställer sig en man ovanligt nära mig på tunnelbanan trots att det finns gott om plats. När jag flyttar mig bort från honom lägger han sin hand på min. Jag drar undan min hand och blänger argt på mannen. Han bara flinar.

Jag är 18 år och står på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. En kille frågar efter mitt nummer. Jag ville inte ge ut mitt nummer men vågar inte säga nej utan förklarar att jag för tillfället inte har en telefon. Han tror inte på mig utan fortsätter insistera på att jag ska ge honom mitt nummer. Då går jag av trots att det inte är min station. Någon vecka senare kommer en annan man i 40-årsåldern fram på tunnelbaneperrongen och kommenterar att jag har en fin kjol på mig.

Jag är 20 år och har precis börjat plugga på Stockholms Universitet. En dag under morgonrusningen står jag i en fullproppad tunnelbanevagn på väg till en föreläsning. Någon av männen bakom mig tar mig på rumpan. Jag stelnar till och vet inte vad jag ska göra. Till slut försöker jag tränga mig bort från mannen men vågar inte titta bak. Två dagar senare står jag i morgonträngseln igen och en man bakom gnider sitt skrev mot mig. Veckan därefter tar sig ytterligare en man rätten att ta mig på rumpan. Jag vågade inte säga till någon av gångerna eftersom det är svårt att se vad som händer bakom ens rygg eller vem av alla i trängseln det var. Men som alla andra gånger blir jag äcklad och ledsen. Efter dessa händelser slutade jag åka tunnelbana till morgonföreläsningarna på Universitet.

Nu är jag 22 år gammal och undviker att åka när det är mycket trängsel på tunnelbanan, ser alltid till att ha ryggen mot väggen, tar inte ur hörlurarna när okända män försöker ta kontakt med mig, och stirrar argt på de män som ställer sig för nära. På så sätt försöker jag att minimera risken för att utsättas för trakasserier i kollektivtrafiken. Självklart händer dock liknande saker fortfarande. Det hade varit skönt att bara kunna åka vart jag vill, när jag vill, i vilka kläder jag vill, utan att behöva utsättas eller att behöva vara rädd för att utsättas för detta.

Tips!

• Det är aldrig okej att ta på någon annans kropp utan personens samtycke.
• Undvik att kommentera främlingars utseende eller tänk i alla fall efter en extra gång - hur kommer den här kommentaren tas emot? Behöver du verkligen kommentera en främlings utseende?
• Ser du någon som blir utsatt för våld eller hot om våld i det offentliga rummet: agera, t.ex. genom att följa Linnea Eries tips. Tipsen är kopplade till rasistiska hatbrott men går att använda i andra sammanhang också. Du kan även sätta upp affischer i kollektivtrafiken om hur man kan agera när något händer.