Klicka på berättelserna för att läsa hela.
“Varje gång jag går till läkaren så får jag sitta ca 5-10 minuter och lyssna på varför läkaren jag fått träffa denna gång inte tycker att jag verkar autistisk.
Trots att det står i mina papper att jag med största sannolikhet är autistisk och har en remiss till neuropsykiatriavdelningen för autism-undersökning (det är ett års väntetid). Läkaren tycker inte att jag uppfyller de krav hon har i sitt huvud om hur en autistisk person ska verka och se ut. Tydligen har jag ”för fina” kläder på mig? Tydligen, eftersom jag kan hålla ögonkontakt vilket är något jag jobbat för att kunna göra i hela mitt liv, så är jag ju inte särskilt autistisk enligt henne. Jag kan prata och det tycker hon också är oautistiskt av mig.
Jag uppfyller inte föreställningarna kring hur en autistisk person ska vara, jag är inte en icke-verbal 5-årig cispojke som är besatt av tåg och att stapla lego i färgskala. Autism är ett spektrum, och jag är autistisk. Jag är på det spektrumet. Jag har inte ”aspergers”, jag är autistisk. Aspergers är inte längre en separat diagnos, och det borde det aldrig varit. Jag har vissa förmågor, och de jag har svårt med gömmer jag så gott jag kan. För att överleva. För att slippa alla blickar. För att slippa folks högljudda stön av frustration och irritation när jag ”beter mig autistiskt”, enligt dem.
Men det gör också ont att se förvåningen, att se tvivlan, att se skepticismen i människors ögon när de får reda på att jag är autistisk. Folk kommenterar: ”Men, du kan ju kommunicera så bra?!”, ”Du håller ju ögonkontakt superbra!” och ”Jaha… eh, men då har väl du en väldigt mild Aspergers, eller hur? Man märker ju knappt”. Lita på mig. Jag vet vad jag pratar om. Du behöver inte leka låtsas-psykolog och döma mig utefter rollen jag spelar för dig varje dag i denna stora cirkusteater som är ”Att Vara En Normal Person”.”
“Jag vill berätta om en gång då jag blev utsatt för rasism. Det var inte första gången men det var den värsta. Några killar i min parallellklass tyckte det var kul att kalla mig för apa och göra apljud varenda gång jag gick förbi och det pågick i flera veckor. Det fick mig att känna mig otrygg, arg, ledsen och sårad.
Jag valde att inte berätta för någon lärare, jag berättade inte till någon annan heller för att alla mina vänner är icke-svarta och jag var rädd att de inte skulle förstå mig. Jag var rädd att ingen lärare skulle förstå eller bry sig men mest av allt var jag rädd att killarna skulle fortsätta och dra in alla sina vänner. Medan detta pågick så försökte jag ignorera killarna och jag undvek att gå genom korridoren där de brukar vara. Men det var svårt att undvika dem hela tiden för det fanns lektioner vi hade tillsammans.
Till slut berättar jag allt för min kompis och hon blev jättearg, argare än mig. Hon bestämde sig för att gå prata med killarna men de brydde sig inte, de sa att det bara var på skoj. Då blev jag så arg att jag skrek. Jag skrek åt dem att det var rasistiskt.
Även om jag var arg på killarna så var det värsta att ingen annan gjorde något. Jag kände mig helt ensam. Och när jag väl berättade vad som hade hänt till vissa så var deras motargument ”men de skämtade ju bara” eller ”så om jag kallar min kompis för isbjörn är jag rasist då?”. Jag började tro att det var fel på mig, jag förstod inte vad jag hade gjort mot dem för att förtjäna det de gjorde mot mig? Jag började tvivla på mig själv och tro att jag var en ful apa ändå. Jag ville inte gå till skolan längre för jag var rädd, rädd att saker skulle bli värre och de skulle börja göra värre saker. Till slut berättade jag för en lärare som lyssnade och tog mig på allvar. Killarna som gjorde detta mot mig fick en hemringning och de fick prata med rektorn, jag tycker att lärarnas reaktion var bra men det borde göras mer för att förhindra att detta sker. Det var skönt att läraren lyssnade men allting var inte bra för killarnas ord finns kvar än idag och det gör ont.”
“En gång när jag skulle bli intervjuad åkte en kvinna långt för att få träffa mig. Hon hade en proffsfotograf med sig och var väldigt intresserad av vad jag hade att säga. Jag hade inte kommit ut som transman än, utan reportaget de ville göra skulle handla om min tid på rättspsyk samt en konstutställning jag gjort om psykisk ohälsa. Efteråt sa hon att det skulle publiceras hösten 2016. Den har ännu inte publicerats. Varför?
För att jag kom ut som trans.
När jag skrev till journalisten som hade intervjuat mig och sa att hon gärna får ändra pronomen i texten till ”han” istället för ”hon” sa hon först att det inte var några problem. Men sedan kom tidningen och jag bläddrade igenom den och då fanns det inget att se. Jag frågade varför och fick som svar att det var för stor grej att bara nämna som fotnot. Nu tyckte dom att det blev en helt annan historia eftersom jag inte längre sågs som “den där oskyldiga flickan som fastnade på rättspsyk”. Jag lämnas förvirrad och besviken. Är jag en annan människa nu helt plötsligt? Nej. Min berättelse är densamma, oavsett vilket pronomen jag har.”
“Jag gick i högstadiet och bytte skola och den nya skolan skulle ha någon slags kamp där man tävlar mot andra klasser och då skulle alla i klassen klä ut sig till något roligt. Då var det någon som sa ”Vi kan väl klä ut oss till självmordsbombare?” och då sa läraren ”Ja det är bara att ta en slöja på sig haha”.
Rättighetsjakten är ett projekt där ungdomar har fått sommarjobba med att ta fram förslag och idéer för att öka kunskapen om ett antirasistiskt och feministiskt förhållningssätt hos andra unga och tjänstemän i Stockholms stad. Uppdraget kom från kansliet för mänskliga rättigheter och demokratiutveckling i Stockholm Stad. Under 2 somrar har unga jobbat med att intervjua andra unga och utforska vad de vet om feminism och antirasism och själva möta sina egna erfarenheter av strukturellt förtryck. Make Equal Stories vill tipsa om den här hemsidan där de videos som sommarjobbarna har spelat in finns att se och lära av.