Ständigt ifrågasatt pga diagnos

22782 tecken lång. Taggar: Funktionsvariation/tillgänglighet, I kompisgänget, I skolan och Negativ.

Jag har adhd och jag har fått så många obekväma, jobbiga, opassande frågor om min diagnos. På grund av min diagnos. Det gäller både ”Äter du medicin?”
”Hur är din syn på medicin”
”Tycker du inte att det är lite som att droga barn att ge dem amfetaminliknande preparat?” Eller typ ”Äter du medicin? Känns inte det lite som fusk?”

Oftast handlar det om att jag har bra betyg och om jag äter adhd-medicin. Jag får känslan av att mina klasskompisar tycker det är orättvist, att det är fusk. Så jag har slutat berätta för folk om jag äter medicin eller inte.

Det är väldigt många som blir väldigt konfunderade när jag berättar att jag har adhd och säger att adhd inte skulle vara en riktig diagnos och frågar mig vad jag tycker om den spekulationen. Att det bara är hitte-på. Jag förstår att det finns människor som är intresserade av att diskutera diagnostisering och sånt. Och jag själv har väl varit det på mitt sätt och jag har gjort research och så. Men det är väldigt opassande att fråga det till en person som har adhd. Jag har ingen skyldighet att pratat om huruvida min bekymmer borde vara en diagnos. Och ändå är det som att jag förväntas ta den debatten varje gång jag berättar att jag har adhd för någon.

Eller så säger de nånting om att adhd är en trend-diagnos och varenda unge har ju det nuförtiden. Det är väl inget jag bryr mig om! Det är klart, jag har redan tänkt alla de där tankarna själv. Jag har redan funderat på om adhd finns på riktigt, om jag har den diagnosen och varit jätteosäker men personligen har jag accepterat att det är så jag fungerar. Det beskriver de bekymmer jag och många har och det är ok. Jag tänker inte spekulera i om det finns eller inte. För mig finns det och jag får hjälp av att jag har den diagnosen och jag är nöjd.

Jag tycker att ur en social aspekt hade det varit bra om folk tänkte att adhd finns på riktigt. Men fram tills att människor förstår att det är en grej på riktigt, så kan de ju bara hålla igen munnen och tänka på hur man beter sig mot folk. Det är ju ingen som säger så till en med diabetes. Även om det skulle komma en vetenskaplig rapport som ifrågasätter diabetes så skulle inte en människa gå fram och diskutera det med någon med diabetes. För att det är ohövligt. Man gör inte så.

Det finns ju en motpol också. Det är de som säger att ”Adhd är ett spektrum, alla har en släng av adhd”. Jag kan förstå att de människorna gör det för att typ vara snälla, försöka visa förståelse eller samhörighet. Men ofta känns det som att de gör det för att försöka släta över mina bekymmer och släta över att jag precis berättat att jag har adhd. De tycker det är en obekväm grej så då säger de ”Alla har en släng av adhd, nu ska vi inte prata mer om det.” Men för mig är det ett förminskande. En bra liknelse är att ingen skulle ju någonsin säga till någon som berättar att den har cancer att ”Vi har alla en släng av cancer. Min moster har en jättestor leverfläck på sin axel, du skulle bara sett den!” Och börja prata om andra människor som ”Den kanske inte var jättestor den fläcken men den fanns där ändå och man skulle lätt kunna tro att det var cancer, även om det var en vanlig leverfläck”. Man skulle aldrig göra det, för det är respektlöst mot den med cancer. Det är jätteförminskande att göra så och det tror jag att de allra flesta människorna skulle känna. Men ändå gör man det med psykiska besvär, eller adhd i det här fallet.

Det är mina vänner som har sagt så. När folk man känner säger såna saker så känns det som att de tycker att det är lite orättvist att jag får massa hjälpmedel för alla mina bekymmer. Vi kanske delar något bekymmer, det kanske är någon annan som också vill ha längre tid på provet. Då tycker de att ”Varför ska inte jag få det om jag har lika svårt som du?” Det vet ju inte jag! Ta inte det med mig, jag vill inte höra det. Det är nånting med det här ohämmade. Jag förstår att man kan ha de här tankarna och det är bra tankar kanske på ett sätt. Det vore ju bra om tillgängligheten fanns där för alla, oavsett diagnos. Men just nu ser inte samhället ut så och jag är inte ansvarig för det.

En sak som varit bara för funktionshindrade och som redan blivit tillgänglig för allmänheten är det här med inläsning av böcker. För på vissa universitetet finns nu gratis inläsning av alla böcker, man kan ange vilka böcker man vill få inlästa och sen kan vem som helst få det. Man behöver inte ha t.ex. dyslexi som för några år sen. Det är ett exempel på hur tillgängligheten har blivit mer tillgänglig för alla. Ett annat exempel är det här med datorer i skolan. För 10 år sen var det kanske bara de med dyslexi som fick ha dator i skolan, idag får alla det. För att det är bekvämare och lättare att skriva. Och nu har det blivit nått hela samhället gör och så kanske det blir med adhd-relaterad tillgänglighet också. Men ta inte det med mig!

Tips!

  • Ifrågasätt dina föreställningar och vad en person med en viss diagnos ska kunna/inte kunna, göra/inte göra osv. Lyssna på personen du träffar och utgå från vad den säger att den behöver, ta in och våga tänka om kring dina metoder. Utgå från varje individ, respektera den personens behov och/eller identitet. Utgå från att alla fungerar olika och därför behöver det skapas flera olika möjligheter och alternativ.
  • Vi tror att de bästa lösningarna formuleras av personer som själva upplever förtryck/diskriminering (sedan är det såklart upp till de med makt att faktiskt göra något) och personen som berättar det här skriver flera lösningar: ifrågasätt inte en persons diagnos eller identitet och ställ inte någon till svars för att den får särskild anpassning.