1871 tecken lång.
”Sa jag ja eller nej? Visst sa jag ja, eller? Jag är helt säker på att jag sa det… tror jag.”
Den frågan ekade i mitt huvud efter att ett on/off förhållande under ett par år kulminerade med en våldtäkt. Frågan blev som ett fyrtorn som lyste upp mitt inre som var fyllt av ångest och depression. Jag kunde inte komma undan det. Jag var tvungen att fråga mig det därför att någonstans inombords visste jag svaret och den röda tråden skulle hjälpa mig att komma ut från mörkret.
Svaret var sex eller sju gånger. Så många gånger berättade jag för min flickvän att jag inte ville ha sex med henne. Det tog tid för mig att acceptera vad som hade hänt mig. Ungefär två år efter jag hade lyckats komma ifrån henne. Två år av trakasserier, ångest och depression. Självmordstankar och missbruk. Jag ville så mycket komma ifrån allt. Ifrån all smärta. Men den där frågan vägrade att tystna inombords. Den hjälpte mig att fokusera. Fokusera på att söka hjälp. Få medicinering mot depressionen. Terapi. Jag lärde mig om narcissistiskt beteende. Om hur relationsvåld inte alltid behöver vara med knytnävarna. Jag läste utsatta kvinnors berättelser och kunde känna igen mig i dem. Till slut så vågade jag anmälde min våldtäktsman. Jag fick bra stöttning av brottsofferjouren och kvinnojouren (mansjouren hade dåligt med telefontider). Efter en tid så las fallet ner då inget bevisläge fanns kvar.
Idag, ungefär fyra år efter vad jag varit med om, så är jag på en bättre plats än var jag har varit tidigare. Jag vågade lämna mitt ex som gjorde mig illa, jag vågade anmäla henne och jag vågade gå vidare.