Min pappa sa att män inte gråter eller är sårbara

20008 tecken lång. Taggar: Kön och jämställdhet, Positiv och Sexism.


Denna berättelse är lånad från Under Kevlaret

Jag kom till Sverige från Iran när jag var 14 år. Jag förstod snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran.

Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte”, ”Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över, utan jag förstod att det var så det funkade.

Men det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var väldigt ny i Sverige och jag hade fortfarande föreställningen om att jag inte fick visa mig svag, eller gråta.
Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var väldigt ledsen. Jag hade tänkt mycket på min familj hemma i Iran, jag saknade dem och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.
Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.”
Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade sina känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade vidare att han bestämde sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade då gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.
Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes fantastiskt bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt.
Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en väldigt viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.