Stökig uppväxt

21011 tecken lång.

Jag växte upp med många syskon och med föräldrar som drack mycket alkohol, de hade mycket fester och bråk och skrik var vardag. Vissa gånger släppte pappa inte in oss i lägenheten, vi fick äta middag på vinden: filmjölk och pepparkakor. Mina föräldrar hade häftigt humör , man behövde inte ha gjort något utan det räckte att man syntes, jag lärde mig att vara osynlig, hålla koll på när pappa kom hem, lyssna i brevlådan på ljud och om det var lugnt innan jag gick in.

Ingen gjorde något, inte skolan, socialen, grannarna eller släktingarna. Vi växte upp i ett kaos och det enda andningshålet var att vi på sommaren blev ivägskickade som sommarbarn: en helt ny värld öppnades, mat, omvårdnad, kärlek och lugn och ro fick vi där, men bara i 6 veckor sedan var det slut. Jag har otroliga positiva minnen från de somrarna, men vid 13 års ålder blev man för stor och då blev det andra institutioner på sommaren och det var socialen som stod för dem, de visste men gjorde inget utan bara gav och blundade.

I skolan var det en fröken som slog mig och jag berättade det hemma men fick så mycket stryk av pappa att jag aldrig mer berättade för honom. Efter en helvetisk skolgång där våra lektioner mest bestod av att försöka lära oss plus och minus (för läraren sa att det är ingen idé att lära er annat) bestod livet av kriminalitet och droger. Hemma blev det värre och värre och där blev det bara jobbigt att vara, jag vet istället ute med de som jag kände brydde sig om mig.

Vid 19 års ålder fick jag veta att jag skulle bli pappa, jag grät för första gången i mitt liv och fick någon form av uppenbarelse, en sån känsla hade jag aldrig känt och något hände inom mig, jag bestämde mig för att nu räcker det, jag lägger av och ger allt mitt barn jag själv aldrig fick och sen den dagen är mitt liv förändrat. Jag arbetade några år, gick sen en högskoleutbildning och arbetar sen dess på en skola och har grupper, samtalsgrupper där elever som har haft det som mig lyssnar och lär, jag har också äntligen fått reda på varför jag fick gå i hjälpklass, har fått diagnos ADHD med impulsivitet, PSTD, och kontrollbehov och lite autism så äntligen förstår jag varför allt var som det var och varför allt blev som det blev. Jag vill berätta att: jag har adhd och det syns inte på utsidan, vi är precis som ni, vi är människor med känslor, skillnaden är att vi visar dem annorlunda och ibland väldigt mycket, vi är impulsiva och uppfattas som jobbiga men vi vill bara väl och förstår inte alltid att vi ibland kan vara för mycket. Aldrig har någon frågat ”hur funkar det” ”hur mår du” osv och jag vill inte heller ha frågor om du inte är intresserad och inte orkar lyssna på svaren. Ja jag har ett funktionshinder och det smittar inte, ha tålamod med mig och låt mig visa vem jag egentligen är jag är inte sjuk utan har lite svårt med orsak och verkan men är jäkligt bra på andra saker. Skilj på barn i problem och barn med problem.