4471 tecken lång. Taggar: Hemma, Kön och jämställdhet, Mångsidig/dubbelsidig och Sexuell läggning.
Denna berättelse är lånad från Under Kevlaret
Jag bodde tillsammans med mamma, pappa och min syster i en lägenhet. Även om min biologiska pappa bara var med oss under de fyra första åren har jag väldigt mycket minnen från den tiden. Tyvärr. Jag minns att jag alltid fick skulden för saker. Och även om min syster ibland kunde få tillsägelser när hon blev påkommen på bar gärning var det under helt andra premisser. Det var milda tillsägelser. Nästan försiktiga och lite förstående liksom. “Ja, du gjorde fel men jag vet att du är ett barn så det är lugnt”, typ. När jag blev tillsagd lät det annorlunda. Då blev pappa aggressiv, ofta våldsam. Han slog mig ofta i bakhuvudet helt oprovocerat. Han skrek och beskyllde mig för alla möjliga saker på ett sätt som jag nu i efterhand har förstått skadade mig väldigt mycket, rent psykiskt.
När jag för ungefär ett år sedan drabbades av en allvarlig depression förstod jag att mycket av de mörka tankarna och den dåliga självkänslan bottnade i den här tiden – tiden med den här otäcka mannen som ständigt tryckte ner mig.
Men det är inte till min biologiska pappa jag vill tillägna min berättelse. Det är till min nuvarande pappa. Min riktiga pappa.
Min biologiska pappa flyttade ut från oss när jag var 4 år, och mamma träffade ganska snabbt en ny man. Han bodde i trappuppgången mitt emot och jag minns att jag tyckte han var väldigt snäll, även om jag var väldigt blyg och tillbakadragen i början.
Jag minns egentligen inte riktigt hur jag kände för att det kom in en ny man i mitt liv. Min biologiska pappa hade givit mig en väldigt dålig bild av det manliga släktet. Jag litade inte på män i allmänhet och den enda mannen som fick komma mig nära var min morfar. Så jag gissar att jag var skeptisk.
Men det var något speciellt med mammas nya kille. Han var inte som de andra männen jag haft i min närhet, och jag började ganska snabbt tycka om honom. Han brukade fråga hur jag mådde, och om jag haft det bra i skolan, och sånt. Sånt som jag inte var van vid att en man brydde sig om. Vi började umgås allt mer. Han var väldigt inbjudande. Jag fick följa med honom hem, till jobbet och ut på stan och göra ärenden. Mamma fick ofta ringa honom och fråga om han sett mig för jag brukade springa över till honom eftersom jag tyckte det var så roligt att vara med honom. Han blev snabbt min nya pappa. Min riktiga pappa. En fadersgestalt jag kunde lita på och känna mig trygg med.
Knappt ett år senare flyttade vi in hos honom i hans lägenhet. Jag, mamma och min syster. Det var härligt. Pappa brukade sköta nattningen, vilket vi tyckte var bra. Han gjorde det på ett så mysigt och kärleksfullt sätt. Han stoppade om oss, kramade om oss och när han släckte lampan brukade han blåsa samtidigt så det skulle verka som att han blåste ut ljuset. Sen viskade han: “Jag älskar er” innan han försiktigt satte dörren på glänt.
Alla de här minnena har satt väldigt starka spår i mig och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att han var den första mannen som på riktigt visade att män inte behövde uttrycka sig på ett våldsamt och hotfullt sätt, utan att även män kunde vara kärleksfulla och omhändertagande. Insikter som blev helt avgörande för mig i min egen personliga utveckling.
När jag några år senare kom på att jag var homosexuell minns jag att jag var väldigt orolig för vad pappa skulle tycka. Jag vågade inte berätta det för honom, så det fick mamma göra. Han satt och kollade på en hockeymatch på TV när mamma sa att hon behövde berätta en sak för honom. “Jaha, vad då?”, sa han. Hon berättade att jag var homosexuell, och han svarade: “Jaha, vad är det med det?”. Han berättade först för mamma och senare också för mig, när jag väl vågade prata om det, att han tyckte det enda väsentliga var att jag kunde älska och att jag kunde bli älskad tillbaka. Det var det enda som betydde någonting för honom. Han berättade också att han visste att min sexuella läggning inte skulle förändra mig som person, och att det var det viktiga.
Och ja – allt det här låter kanske som självklarheter för mig idag. Men då betydde det väldigt mycket för mig. Han gjorde att jag kunde känna mig trygg i att vara mig själv – och att fortsätta våga utvecklas till den jag är idag. Jag älskar honom för det.