ADHD och utbildning

23174 tecken lång. Taggar: Funktionsvariation/tillgänlighet, I skolan, Mångsidig/dubbelsidig och På universitetet.

Jag har adhd och det har påverkat mig i hela mitt liv. Det är inte bara det som kanske är det mest typiska: att man har svårt att koncentrera sig i skolan, svårt att planera, svårt att genomföra uppgifter, saknar struktur, organisering osv. Jag personligen har haft väldigt bra betyg. Men det folk inte ser är att det har skett på en bekostnad. Jag har betalat för det med min psykiska och fysiska hälsa. De såg ju inte att på högstadiet och gymnasiet grät jag mig själv till sömns. Att jag varenda jul, påsk, sportlov, varenda ledighet, varenda helg, satt 8 timmar om dagen med arbete. De ser inte det. Då är det lätt för dem att säga ”Va, du har inte adhd, du som har så bra betyg!”. Det var till och med nånting skolan sa innan jag fick min diagnos, när jag var under utredning. Då fick inte jag gå i stödklass för jag hade för bra betyg. Och det gjorde mig superförbannad och jätteledsen.

Det var på högstadiet. Men när det gäller gymnasiet bytte jag faktiskt skola för att mitt första gymnasium inte kunde hantera det. Då hade jag fått min diagnos och de kunde inte hjälpa mig för fem öre, inte alls. När jag sa att jag ville ha ett litet rum när jag skulle skriva prov fick jag sitta hos skolans ekonomiansvariga på hennes kontor. Det var väldigt oseriöst. Jag fick ingen hjälp alls med struktur, planering och sådana saker. Så jag bytte skola.

På mitt nya gymnasium fick jag tillgång till en stödklass. Där kunde personer med neuropsykiatriska funktionshinder antingen gå helt eller bara få stöd. Jag fick stöd där fast jag gick i en vanlig klass. Jag hade aldrig varit där jag är idag om jag inte hade gått i den skolan. Men jag fick flytta till en annans stad för att kunna gå i den skolan för det fanns bara ett gymnasium i min hemstad. Och det var ju inte optimalt att behöva flytta hemifrån när man är så pass ung och dessutom har en diagnos. Det i sig var ju också svårt.

Det är faktiskt inte förrän nu på universitetet som jag verkligen har fått hjälp och stöd med de problemen som uppkommer med min diagnos. Jag har aldrig haft så många rättigheter som på universitetet. Och då var det ändå alltid universitetet lärarna på gymnasiet hänvisade till och sa ”Även om du har rätt till att ha längre provtid så är det viktigt att du lär dig att skriva proven på lika lång tid som alla andra, för på universitetet kommer det inte bli någon anpassning!” Och så kom jag till universitetet och de frågade direkt om jag behöver mer tid på tentorna! En vanlig tenta är 5 timmar och jag kan få sitta i 7 timmar. Jag har en egen mentor 3 timmar i veckan som är en annan elev som har läst samma kurs som jag, som hjälper mig att strukturera och planera och allting. Jag får sitta i en liten tentasal. Jag får anteckningsstöd så jag inte behöver anteckna själv. Några andra studenter får betalt för att anteckna åt mig. Så det är verkligen superseriöst.

Det är helt fantastiskt. Jag känner att det har funnits människor före mig som har banat väg för att jag ska få ha det bra. Jag behöver inte vara isbrytaren själv utan jag kan bara glida med i ett fungerade system. Det betyder så mycket!

Om det är nånting jag verkligen önskar att folk med min diagnos ska få uppleva är det samma lättnad som jag känner på universitetet, fast tidigare. I högstadiet, i gymnasiet, under hela skolan, på vilken nivå man än befinner sig. Lärarna måste veta om att jag har mer rättigheter på universitetet än på gymnasiet, för det går helt emot deras egen bild. Jag är ganska sur på mina gamla skolor som har stressat mig så mycket och inte velat ge mig längre provtid eller så för att jag ska ”lära mig”.

På universitetet får jag en känsla av att de verkligen ser mig och min förmåga som en tillgång, en resurs, att de ser ett värde i min kapacitet. Det visar ju att de respekterar mig som person också. Och man kan ju hoppas att en del av anledningen är att jag ska få ha det bra. Men om man tar bort hela den humana biten så har universitetet fattat att folk som har neuropsykiatriska funktionshinder kan vara en akademisk tillgång. Så om man ska uttrycka sig väldigt krasst går det att tjäna fett mycket pengar på folk med adhd. Det går att få forskningsframsteg om de bara utnyttjar den här resursen och ser till att vi får ha det bra och om de hjälper oss så vi får blomstra som vi är. Och inte försöka hacka oss till någonting som vi inte är, då kommer allting bli superbra. De har verkligen fattat det. För vi kan ju väldigt mycket. Vi är väldigt kreativa och jag tackar min adhd för min kreativitet, min envishet, att jag har väldigt mycket jävlar anamma i mig. Om det är någonting som inte står rätt till eller någonting som ska ändras så är det jag som sätter ner foten och säger ”Nej nu gör vi det här.” Och jag tänker väldigt mycket utanför boxen. Och ser saker som inga andra människor ser. Det tackar jag min adhd för, jag är övertygad att det är ett resultat av den. På samma sätt som att många av mina svårigheter är på grund av adhd.

Tips!

  • Ifrågasätt dina föreställningar och vad en person med en viss diagnos ska kunna/inte kunna, göra/inte göra osv.
  • Tips till dig som arbetar inom skolan: Lyssna på personen du träffar och utgå från vad den säger att den behöver, ta in och våga tänka om kring dina metoder. Utgå från varje individ, respektera den personens behov och/eller identitet. Utgå från att alla fungerar olika och därför behöver det skapas flera olika möjligheter och alternativ.

  • Problem som detta i berättelsen eller liknande är institutionella problem och finns ofta på grund av rådande strukturer men det är ändå individer som det berör och det är vi som individer som har ansvar att göra skillnad. Oavsett om du jobbar inom skolan eller någon annanstans: börja med dig själv, tänk efter vad du kan ändra i vardagliga sammanhang som gör så andra människor omkring dig mår bättre.

  • I och med bestämmelser om aktiva åtgärder som finns i lag måste skolor arbeta förebyggande utifrån alla diskrimineringsgrunder. 

  • Diskriminering kan ske även i fall där alla elever behandlas lika, eller måste följa samma regler och rutiner, trots att det kan bli missgynnande för vissa elever. Bristande tillgänglighet kallas för indirekt diskriminering.