Läkarna tycker inte jag är tillräckligt autistisk

19478 tecken lång. Taggar: Funktionsvariation/tillgänlighet, I vården, Negativ och Överallt.

Varje gång jag går till läkaren så får jag sitta ca 5-10 minuter och lyssna på varför läkaren jag fått träffa denna gång inte tycker att jag verkar autistisk. Trots att det står i mina papper att jag med största sannolikhet är autistisk och har en remiss till neuropsykiatriavdelningen för autism-undersökning (det är ett års väntetid). Läkaren tycker inte att jag uppfyller de krav hon har i sitt huvud om hur en autistisk person ska verka och se ut. Tydligen har jag ”för fina” kläder på mig? Tydligen, eftersom jag kan hålla ögonkontakt vilket är något jag jobbat för att kunna göra i hela mitt liv, så är jag ju inte särskilt autistisk enligt henne. Jag kan prata och det tycker hon också är oautistiskt av mig.

Jag uppfyller inte föreställningarna kring hur en autistisk person ska vara, jag är inte en icke-verbal 5-årig cispojke som är besatt av tåg och att stapla lego i färgskala. Autism är ett spektrum, och jag är autistisk. Jag är på det spektrumet. Jag har inte ”aspergers”, jag är autistisk. Aspergers är inte längre en separat diagnos, och det borde det aldrig varit. Jag har vissa förmågor, och de jag har svårt med gömmer jag så gott jag kan. För att överleva. För att slippa alla blickar. För att slippa folks högljudda stön av frustration och irritation när jag ”beter mig autistiskt”, enligt dem.

Men det gör också ont att se förvåningen, att se tvivlan, att se skepticismen i människors ögon när de får reda på att jag är autistisk. Folk kommenterar: ”Men, du kan ju kommunicera så bra?!”, ”Du håller ju ögonkontakt superbra!” och ”Jaha… eh, men då har väl du en väldigt mild Aspergers, eller hur? Man märker ju knappt”. Lita på mig. Jag vet vad jag pratar om. Du behöver inte leka låtsas-psykolog och döma mig utefter rollen jag spelar för dig varje dag i denna stora cirkusteater som är ”Att Vara En Normal Person”.

Tips!

  • Ifrågasätt dina föreställningar och vad en person med en viss diagnos ska kunna/inte kunna, göra/inte göra osv.
  • Utgå alltid från människan när du pratar och skriver. Säg/skriv hellre “personer med bipolär sjukdom” än “bipolära”. Gör samma som med cancer, dvs ingen ÄR cancer - folk har eller får cancer. Tänk på att du pratar med människor, avhumanisera inte.
  • Tips till dig som arbetar inom vården: Lyssna på personen du träffar och utgå från vad den säger att den behöver, ta in och våga tänka om kring dina metoder. Utgå från varje individ, respektera den personens behov och/eller identitet. Utgå från att alla fungerar olika och därför behöver det skapas flera olika möjligheter och alternativ.
  • Problem som detta i berättelsen eller liknande är institutionella problem och finns ofta på grund av rådande strukturer men det är ändå individer som det berör och det är vi som individer som har ansvar att göra skillnad. Oavsett om du jobbar inom vården eller någon annanstans: börja med dig själv, tänk efter vad du kan ändra i vardagliga sammanhang som gör så andra människor omkring dig mår bättre.